Leta i bloggen

24 december 2016

2030: Ökad medkänsla – eller en värld av patrullerande krigsfartyg och höga murar?


Världens rika länder skulle kunna fram till 2030 göra mer för att minimera de resor som flyktingar måste ta sig för. Att investera i teknik för att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna kan förhindra många människor från att bli flyktingar. Att bygga upp kapaciteten att hantera oväntade befolkningsvandringar, internt eller från sina grannar, i händelse av konflikt eller missväxt kunde erbjuda flyktingar att stanna kvar snarare än att försöka nå en annan kontinent.

År 2030 kan vi se tillbaka på dagens flyktingkris, som har gett oss möjlighet att experimentera och lära oss att planera för större utmaningar. Har vi använt denna möjlighet på ett klokt sätt? Eller inte? Vi har 14 korta år på oss...

Ett antal scenarier finns…

Vi står på tröskeln till att besluta om vilken väg världen kommer att ta. Det är dags nu! Och det finns ett antal scenarier att välja mellan. Några beskriver vi nedan.

Föreställ dig detta: När konflikter sker och människor flyr, så vet de att - när de når säkerhet - kommer de att välkomnas välvilligt och effektivt tilldelas ett tryggt, stabilt land, enligt en överenskommen kvot. Varje land har ett system för att integrera nyanlända smidigt i samhället. Med ett bankkonto, en inledande boplats och stöd för att hitta ny sysselsättning.

Föreställ dig att skolbarn får lära sig om en svunnen tid, där flyktingar behandlades annorlunda: de var begränsade till fängelser, förhindrade genom stängsel och soldater med laddade vapen, utspärrade av regler, myndigheter och politiker från att nå det land där de kunde arbeta och tjäna sitt uppehälle och, om de mot förmodan slinker igenom, får leva i skräck för lagen och nedvärderade av den lokala befolkningen. Skolresor går till 2016-erans flyktingläger, som bevarats för eftervärlden, och barnen förvånas över att tidigare generationer kunde ha varit så hjärtlösa och rädda för sina medmänniskor.

Kanske kommer en sådan värld att finnas en dag. Med presidentvalda Donald Trump som har kampanjat med misstankar om syrianska flyktingar och mexikanska invandrare, ovilja till medkänsla etc etc känns det tyvärr dock alltmer avlägset än någonsin - och även i optimistiska stunder är det svårt att föreställa sig detta scenario år 2030.
Så vad är realistiskt? Hur skulle flyktingars situation ser ut då?


Syrianska flyktingar blev företagsledare

Det kommer att vara annorlunda. I synnerhet kommer Syrien sannolikt inte längre torna upp sig så stort. Kanske återvänder många av dagens syrianska flyktingar tillbaka hem, för att återuppbygga landet. Många har själva nått framgång i väst - de kommer att finnas som företagsledare, ofta med anställda syrianska vänner och medborgare, som företag ledda av invandrare alltid har gjort. Så om syriska flyktingströmmar fortsätter efter 2030, kommer sannolikt dessa syriskt ledda företag att mildra detta problem.

Flyktingar från andra aktuella oroshärdar - Somalia, södra Sudan, Afghanistan - har lägre genomsnittlig utbildningsnivå, så deras entreprenöriella framgångar kan vara färre 2030. Men de finns och kommer att vara mer organiserade än de är idag och bättre rustade för att hjälpa sina landsmän och -kvinnor om dessa länder fortfarande har flyktingströmmar.
Även om dessa konflikter har lösts till 2030, kommer andra säkert att ha uppstått. 

Klimatförändringarna kommer att alltmer öka konflikten om resurser och även skapa flyktingar direkt, då självhushållande jordbrukare måste överge sina missväxtjordar. Vissa prognoser om klimatförändringar anger att en miljard människor har fördrivits från mitten av 1900-talet. Många kommer att finnas i Afrika där flyktingströmmarna idag går söderut. Väldigt många kommer dock att bege sig norrut. Runt 2030, kommer invandrare att knacka på Europas dörr i långt större utsträckning än de gör idag.

Auktoritära regimer, murar och krigsfartyg


Extrapolera några aktuella tendenser och du kan måla upp en dystra bild för 2030: populistiska, auktoritära regimer smattrande om säkerhet allt hårdare, krigsfartyg patrullerar i Medelhavet och sänker båtar som ignorerar varningar att vända tillbaka, användning av fängelseområden med fruktansvärda förhållanden i tredje land, såsom Australien och Papua Nya Guinea gjort, flyktingar som fråntagits från sina värdesaker, såsom har skett i Danmark, stängsel långa som Östeuropa. Du kan skönja terroristnätverk och kriminella nätverk som siktar på massorna av desperata människor som inget har att förlora.

Extrapolera även andra tendenser, där det finns grunder att ha förhoppningar. År 2015 ändrade ett fotografi av Alan Kurdi med ett litet barn allmänhetens attityder och politik nästan över natten. 2030 kommer kommunikationsteknik att binda samman världens folk ännu närmare varandra. Dagens ungdomar, stöpta i sociala media-aktivism, kommer att ha nått maktpositioner 2030 och en framgångsrik integration av dagens flyktingar kommer att göra negativa stereotyper och rädslan för medias skräckpropaganda svårare att upprätthålla.

Men om allmänhetens attityder har blivit mer omtänksamma och generösa, hur kan det få framgång i politiken? Medan helt öppna gränser i idealfallet kan vara det långsiktiga målet för mänskligheten, kommer detta år 2030 sannolikt att förbli logistiskt overkligt. Det är dock realistiskt att hoppas att länder kommer att mer jämlikt dela ansvaret för att ta emot flyktingar. Kanske kan handelsuppgörelser bli ett sätt att få detta att inträffa: föreställ dig att exempelvis Tyskland verkar för att EU:s förhandlare ska ta fram villkor där handelspartners måste delta för att lösa flyktingproblemet. 

Tar tillvara ekonomiska möjligheter


Vi kan realistiskt sett hoppas på att vi runt 2030 är bättre på att hantera flyktingarnas enorma ekonomisk potential. Jordaniens regering experimenterar exempelvis med att låta syriska flyktingar arbeta i definierade ekonomiska zoner, där detta borde gynna både flyktingar och den jordanska ekonomin. Det bör också bli lättare att arbeta via nätet år 2030, vilket underminerar de traditionella argumentet mot att låta flyktingar arbeta, d.v.s. att de konkurrerar ut lokalbefolkningen avseende arbetstillfällen och att de inte någonsin kommer att vilja återvända till sitt hemland.

År 2030 hoppas vi att arabländerna kommer att ta sin beskärda del av muslimska flyktingar, då detta, med den nya administrationen i USA, har blivit ännu aktuellare och viktigare som ett moraliskt tvingande nödvändighet. Fler länder skulle kunna erbjuda stipendiekvoter för de mest akademiskt begåvade flyktingarna, som regeringen i Argentina nyligen gjorde för 1 000 unga syrianer genom organisationen Blue Rose Compass. Dessa högt motiverade ungdomar lär sig nu spanska för att kunna utnyttja denna möjlighet, vilken inte skulle behövas om de kommer in på universitet i arabiskspråkiga länder, då många länder redan importerar invandrande arbetskraft från andra delar av världen.

Vill vi eller vill vi inte? Frågan är öppen för oss alla, politiker eller besättningen på planeten.


Written by

Lorna Solis, Founder and CEO, Blue Rose Compass